lifegiveslifetakes

var ett tag sen man skrev här, borde ju även sätta mig och ändra designen, som är fruktansvärt ful. men de jag orkar jag inte, inte just nu. vet inte riktigt vad jag tänkte skriva just nu, mer än att jag still going strong, tror jag. även fast en del av mig fattas, och det gör otroligt ont. näe nu ska jag kolla sanningens ögonblick, ni får mer uppdatering imorgon!

tårar. saknad. smärta. tomhet. frågor. oro. känslor. okunskap. tårar. och ännu mer tårar.
ibland är det svårt att vara positiv. jag saknar dig mamma, tanken av att jag aldrig mer kommer kunna prata med dig och aldrig mer känna din värme gör så ont! jag vet inte själv hur jag ska klara de här?
jag önskar detta inte vore sant, jag saknar dig!

på nått konstigt sätt, så stämmer de. för nästan alltid efter allting känns helt hopplöst, löser sig iallafall nånting. just nu går allting med körkortet bra, jag är frisk igen och jag har fått ett till jobb. de verkar även ha löst sig för pappa, peppar peppar. så de känns skönt att vissa saker går bra iallfall! sen är de verkligen tomt här hemma. de är inte 1, och inte 10 utan snarare 100 eller 1000 gånger per dag jag tänker på henne. allt ifrån hur mycket jag saknar henne, till små saker. som när man lagar mat, då behöver man mamma som råd. eller som att hon nästan alltid var hemma på morgonen, de är tomt här hemma! allting påminner mig om henne, men jag försöker se dem fina minnen man har tillsammans.

tusen tankar for genom mitt huvud.. 'vi får se om hon överlever natten'. jag ville bara skrika; men jag vill inte leva utan min mamma! det kändes så konstigt, så fel, att veta de innan att antagligen var de nu sista gången jag såg henne andas. men när man ser de nu i efterhand är jag glad att jag förberedde mig så mycket som gick, för jag fick säga farväl till henne. de kändes skönt att vi fick säga hejdå till henne och säga till henne att de var okej att släppa taget..

nu ska jag snart åka och ha körlektion, och körkortet ska fixas så fort jag fyllt 18!
förresten, andreas är världens finaste människa.

allting går i vågor, de är inte alltid lätt att vara positiv ska jag säga. idag åkte vi till kusten, åkte samma väg som vi åkt så många gånger till mamma när hon låg i uddevalla. de kändes nästan konstigt att åka förbi där, på nått sätt. tror inte jag insett och accepterat att hon faktiskt har lämnat oss, även fast hon fortfarande finns hos oss. frågan är om jag någonsin kommer göra de.. egentligen behöver jag inte de, för hon finns alltid hos oss!

torsdagen innan mamma gick bort, alltså den 11 sep, var vi som vanligt och hälsade på mamma. denna dagen var de bara jag och pappa, thomas jobbade. vi var där rätt länge, iof brukade vi vara de men i vanliga fall vilade mamma vi rätt mycket när vi var där, men denna dagen var hon så pigg, för att vara hon lixom! hon skämtade som förr, och hon 'styrketränade' lite i sängen, haha! mamma ville såå gärna träffa totti en sista gång, de var ju hennes barnbarn! vad hon brydde sig och tyckte om den lille hunden! och hon som aldrig ens gillat hundar? sedan fick hon även träffa honom på lördag, som tur var. men denna torsdagen, var så underbar på nått sätt i all sorg. de var så underbart att se piggheten och glädjen i mamma. ett minne som kommer vara med mig länge..

and it's true that you've reached a better place
still i'd give the world to see your face
and be right here next to you
but it's like you're gone too soon
now the hardest thing to do is say good bye.

när allting är som de är, blir de lätt så att man tänker mycket, väldigt mycket. och jag har insett hur mycket kärleken faktiskt betyder för en. inte kanske just de att man måste ha pojkvän och flera vänner. men bara kärleken till någon. för mig är de såklart till min mamma och min pappa och resten av familjen. och sedan såklart till mina helt underbara vänner och såklart till världens finaste andreas.. det är säkert ganska självklart. men sen kommer ju såklart hästarna och hundarna! dessa underbara djur, de är konstigt hur mycket dem faktiskt betyder för en! och för någon som inte rider själv eller är intresserad av djur, då är de ingen ide du ens försöker förstå hur underbara dem faktiskt är!

jag tänkte skapa den här bloggen för att få 'skriva av mig'. just nu är de så mycket känslor och tankar inom mig, hela tiden. för mindre än en vecka sedan förlorade jag min mamma, min älskade mamma. och efter att ha läst många bloggar bestämde jag mig för att skaffa mig en egen blogg. jag har allt gjort tappra försök förr att skaffa en blogg, men då har mina inlägg varit väldigt tomma. nu tänkte jag att dem skulle handla om mina känslor och tankar.

efter att jag förlorade min mamma, undrade jag hur jag skulle klara mig? hon var ju halva mitt liv! min älskade mamma! men sen så insåg jag, att hur ledsen jag än och hur arg jag än är för livet är så orättvist kommer hon inte komma tillbaka. hur mycket jag än önskar och hoppas att hon ska komma tillbaka kommer de aldrig bli så.. hon har haft sin stund här på jorden, till skillnad från mig, för jag har faktiskt hela mitt liv framför mig. även fast jag ville att mamma skulle varit med och upplevt allt jag har framför mig. men nu måste jag klara mig utan henne, och jag ska göra de bästa av situationen. jag har fortfarande svårt att acceptera att livet är så orättvist. men jag försöker se så positivt som de bara går, ibland tar de emot men jag försöker. de går såklart i vågor, de också..

men min mamma finns fortfarande hos mig, de vet jag. hon är en stor del av mig, och hon har verkligen påverkat mig till att bli den människa jag är idag. när hon lämnade oss så lämnade hon all sin styrka och kraft till oss.

sista kvällen jag var hos mamma, i söndags. var hon väldigt dålig, hon andades oerhört tungt. cancern hade spridit sig och satt sig i halsen. de lixom 'rasslade' till  varenda gång hon andades. de lät fruktansvärt och för varje andetag hon tog gjorde de ont i mig. mellan andetagen gjorde hon en paus, kanske bara på en knapp sekund. men på den sekunden hann de kännas som mitt eget hjärta stanna. jag var ju förberedd på att mamma skulle sluta andas snart. vi hade förklarat för henne att hon kunde lämna oss nu, vi hade alla haft våran sista stund med henne nu. hon kunde äntligen få släppa taget, och bli fri från all smärta. hon kunde äntligen få ge upp, sin långa kamp! hon var så stark mamma, världens finaste mamma! hon kämpade hela natten ända till morgon, då hon släppte taget. de gjorde ont att veta att hon aldrig kommer tillbaka men nu är hon fri från all smärta, och de känns bra. hon finns fortfarande hos oss, hon kommer alltid vara endel av mig.

en ängel flög förbi, mot himmelen så fri
men hon lämnade sitt leende, på vår jord
som en sol som värmer oss
som ett himmelskt stjärnebloss
så vi kan betrakta livets skeende,
med en tro, kärleken är