lifegiveslifetakes

på nått konstigt sätt, så stämmer de. för nästan alltid efter allting känns helt hopplöst, löser sig iallafall nånting. just nu går allting med körkortet bra, jag är frisk igen och jag har fått ett till jobb. de verkar även ha löst sig för pappa, peppar peppar. så de känns skönt att vissa saker går bra iallfall! sen är de verkligen tomt här hemma. de är inte 1, och inte 10 utan snarare 100 eller 1000 gånger per dag jag tänker på henne. allt ifrån hur mycket jag saknar henne, till små saker. som när man lagar mat, då behöver man mamma som råd. eller som att hon nästan alltid var hemma på morgonen, de är tomt här hemma! allting påminner mig om henne, men jag försöker se dem fina minnen man har tillsammans.

tusen tankar for genom mitt huvud.. 'vi får se om hon överlever natten'. jag ville bara skrika; men jag vill inte leva utan min mamma! det kändes så konstigt, så fel, att veta de innan att antagligen var de nu sista gången jag såg henne andas. men när man ser de nu i efterhand är jag glad att jag förberedde mig så mycket som gick, för jag fick säga farväl till henne. de kändes skönt att vi fick säga hejdå till henne och säga till henne att de var okej att släppa taget..

nu ska jag snart åka och ha körlektion, och körkortet ska fixas så fort jag fyllt 18!
förresten, andreas är världens finaste människa.